Har precis avslutat ett samtal med min farmor där jag blev mycket upprörd. Farmor tycker nämligen att jag ska bjuda mina föräldrar till min examen, men det anser inte jag. Hon förstår inte varför de inte får komma, och jag vet att hon inte heller vill förstå för jag har sagt varför förut. Men denna gången försökte jag vara mer tydlig fast jag var så arg att tårarna spruta... Efter att ha försökt förklara säger farmor till mig: "Jag är rädd för vad jag ska säga till kyrkoherden när jag ser honom". Först förstod jag inte vad hon mena, men sen förklara hon att han nog inte skulle tycka det var bra att jag inte umgås med mina föräldrar och att det dessutom skulle bli svårare för mig att få jobb inom kyrkan "om det visar sig att du inte kan hålla sammas med folk". Hon blandade alltså in kyrkoherden i något som inte alls har med varken kyrkan eller Gud att göra... Sambon tyckte att jag var väldigt rationell i mitt ordval trots att jag var så arg. Jag kallade henne orättvis och meddelade att kyrkoherden har inget med detta att göra. Dessutom skulle nog kyrkoherden vara glad för min skull att jag idag mår MYCKET bättre än den tiden jag bodde hemma och fortfarande umgicks med mina föräldrar...

Jag är fortfarande upprörd och tårarna kan inte sluta rinna. Jag önskar att jag kunde bli arg på något annat sätt än att gråta. Jag är glad över att jag har en sambo som sitter bredvid mig och stöttar mig. Berömmer mig för att jag vågar och orkar säga ifrån. Vi får väl se vad detta komma leda till... om farmor nu kommer utesluta mig då jag blir en skam för kyrkoherden...

My mirror's truth