Igår var det kalas för svärmor! Det kom släktningar vi inte träffat på länge och det var sååå trevligt. Framför allt när de berömde oss för vår viktnedgång. Man kände sig så duktig och snygg. Men ändå har man svårt att förstå vad det är de ser. Ser man en helt ny människa eller bara en mindre?! Ser ju inte riktigt på mig själv vad det är som hänt, mer än att jag känner mig ganska slapp och rynkig. Jag hoppas innerligt att det försvinner med tiden. Lille Elmer fick också väldigt mycket uppmärksamhet, såklart. Dock var han inte på sitt bästa humör. Tror han kände av att vi var så många och att han inte var hemma. Tror också svägerskan kände sig lite stressad (även svågern) och det märker ju små barn direkt. När jag ser honom, även fast han skriker tills tårarna rinner så längtar jag. Längtar efter att själv kunna ha förmågan att trösta mitt egna barn. Ett litet underverk... Usch vad svårt det är att inte drabbas, eller vad man ska kalla det för.

Nu till något helt annat. Idag har jag varit duktig och röstat i kyrkovalet och jag har dessutom fått sambon att rösta också. Känns bra! Måste gå in och kolla på Svenska Kyrkans hemsida senare under kvällen för att se hur resultatet blir, för jag antar att de kommer uppdatera det kontinuerligt under natten. Eller i alla fall ge ett första sammandrag imorgon. Såklart hoppas jag på dem jag röstat på, men vi får väl se hur det går. Det enda jag inte önskar är att Sverigedemokraterna får några mandat!

Vidare idag blir det tvättning, som varje söndag, och så försöker jag skriva på min hemtenta. Men det går väldigt långsamt framåt (eller står mest stilla). Det är inte en lätt uppgift. Läraren har skrivit en sådana där stor fråga som kan betyda nästan vad som helst. Just nu känns det som om det kommer bli en massa babbel. Vi får hoppas på det bästa.

Skriva lite till på hemtentan och samtidigt längta...

My mirror's truth