Just nu känns det som om jag bara väntar (delvis längtar) på olika ting. Ibland vet jag exakt vad det är jag väntar på, andra stunder har jag inte det blekaste varför känslan infinner sig. När man var liten var väntan och längtan efter något halva grejen, nu när man är äldre vill man mest att det bara ska inträffa, nästan alltid i alla fall. Kanske beror det på att man som liten inte har samma uppfattning om världen och dess olika faror. Man är lite friare i sin tanke. Ibland funderar man på vad lille Elmer tänker på. Kanske är det just att han inte direkt tänker som gör barn så unika. De bara är. Reflekterar inte så mycket utan tar in det de ser. Memorera sådant som verkar vara väsentligt och sedan glömmer resten. Just nu till exempel är nog svägerskan den som Elmer känner till bäst då hon är förknippad med mat, svågern är väl också bekant då han ändå är en del av beskyddet. Tänk om man kunde ha det så.

En känsla av att denna hösten kommer bli en kopia av förra höstens helvete infinner sig. Ska detta år fortsätta i samma negativa tema som våren? Eller kommer det ändras till det positiva?!

Jag märker att flera i min omgivning har samma funderingar som jag och jag är medveten om att man påverkar varandra att tänka på detta sätt vilket ibland kanske inte är till det positiva. Fast sällan pratar jag öppet med någon om detta. Man vill inte tynga någon annan med djupt filosifiska livsdiskussioner. Eller borde man det? Personen man ska göra det men måste vara någon man verkligen litar på och känner sig trygg med, det tror jag i alla fall...

Här kommer en bild från helgen.

Vyn jag vaknade till i lördags *mys*

My mirror's truth