Jag och min sambo diskuterade vänner här om dagen… Framför allt min tendens att välja speciella vänner. Speciella åt båda hållen. Och jag är medveten om att jag ofta har för stor tilltro i människor vänlighet och att jag ofta blir sårad av onödiga saker som lätt kunde ha undvikits om jag bara velat. Men jag har alltid varit dem som man valt bort, av olika anledningar. Inte tuff nog, inte smart nog, inte smal nog… även anledningar som inte kan identifieras. För många är vänner en stor del av livet, så också för mig. Men att ständigt hamna i ett fack där man inte riktigt hör till börjar bli jobbigt… Frågan är om jag någonsin kommer ha ett sådant omdöme att jag kan undvika att bli lämnad. Att jag kan finna en vän, precis som jag funnit en sambo, som faktiskt tycker om mig för den jag är. Inte för att jag är bra att ha ibland eller för att man tycker synd om mig eller vad det nu kan vara. Sitter här och bölar över något så självklart för många. Avundas de som har många vänner som behandlar dem väl. Vänner man kan tänka sig bjuda till viktiga tillfällen i livet. Vänner som kommer vara där i resten av livet… Har nog insett att det antagligen endast är en utopi. Jag är antagligen för svår att umgås med. För konstig… svår att placera… dricker inte men älskar fester, gillar att diskutera svåra saker som politik men gillar lika mycket att prata om allt och ingenting… helt enkel för svår trots att jag har många sidor. För många sidor tydligen… Så vad vill jag med detta… ingenting… mest bara inse att det där med vänner är nog något jag aldrig kommer förstå mig på.

My mirror's truth