Jag har börjat märka att jag haft svårare och svårare att hålla mina tankar kvar i nuet och vardagen. Vet inte riktigt varför men jag har några teorier. Dels har vi den gånga året. Mycket har hänt, både trevliga och mindre trevliga. Enligt min mening har det hänt fler saker detta år (hittills) än vad det gjort på flera år (nästan). Först har vi beslutet att (ÄNTLIGEN) ta tag i vår vikt och vi startade på xtravaganza. Sen blev sambon dålig med extrem ledvärk och en hårbotten som ömsade skin (det var vad det såg ut som). Ledvärken ledde till starka mediciner som sedan ledde till ett blödande magsår, två gånger dessutom. Mitt i allt detta skulle jag ha praktik, en praktikperiod som jag knappt klarade av och som jag verkligen funderade på att skjuta på framtiden. Sen hade vi härliga Göteborg och Metaltown som verkligen var bra för själen. Jag påbörjade min resa med att undersöka orsakerna (och ev lösningarna) till min problemmage. Och så kom Elmer. Lillkillen var den person som jag tänkte mest på efter jag hamnade på akuten efter krocken. Och så är det idag. Sista terminen är påbörjad och det är mycket att göra. Det är kul och spännande trots att jag har svårt att hinna med. Men så kommer de... funderingarna. Den 22 januari 2010 tar jag min lärarexamen och då räknas jag verkligen som vuxen och det är meningen att jag ska ta mig ut i arbetslivet.

Det är där jag hamnar. Vad händer efter examen egentligen. Kommer arbetsmarknaden ha vänt? Kommer jag känna mig redo? Vad kommer hända med vår ekonomi? De alternativa svar jag funderat ut speglar inte en positiv sida av min framtid.

Dels mina tankarna om familjelivet. Min barnlängtan är stor men innan det skulle jag jättegärna gifta mig (och ha en stabil ekonomi). Men allt känns så avlägset och det gör mig inte mer positiv.

Säkert finns det hur många som helst där ut som har samma tankar som jag men ändå känner man sig så ensam. Mycket beror på att det är istort sätt omöjligt att veta vad som händer efter januari. I alla fall just nu. Visst kan man ha turen att få ett jobberbjudande som talar om att "den 25 januari börjar du ditt arbetsliv" men just nu känns inte det som en verklighet.

Även om jag inte vill missa delar av mitt liv så skulle jag önska att jag kunde spola fram tills allt löst sig eller i alla fall få titta in lite i framtiden så man kan förbereda sig lite. Har fortfarande inte fått tillbaka orken att klara av de tyngsta fallen. Många dagar står jag längst ner i trappan (för att använda Petras liknelse) och jag orkar bara inte ta mig upp. Detta går ofta ut över sambon genom att jag går runt och är både arg och ledsen.

Vet inte vad jag vill med detta inlägg... kanske vill jag bara kolla med andra... tänker ni i samma tankar?! Eller är jag ensam?!

My mirror's truth - försöker lita på vad framtiden har att ge