Under kvällen och natten har jag tänkt mycket. Framför allt varför vi fortfarande har sådana motgångar här hemma. Sambon låg hela dagen och natten med väldiga smärtor i lederna. Idag vaknade han med biverkningar från medicinen. Det är då inte speciellt lätt att hålla humöret på en bra nivå. I skolan går det också mycket sjukdomar och har har varken tid, ork eller lust att bli sjuk. För blir jag det så drabbar det sannolikt även sambon och så börjar allt om från början. Det känns som det aldrig kommer ta slut.


Efter att mina svärföräldrar varit i Gambia (korrigering från tidigare Zambia) fick vi denna skulptur. Det är en grubblar-gubbe. Den passar in väldigt väl här hemma, framför allt nu. Vi vill båda se ett slut. Fast sambon mår så dåligt som han mår vill han ändå inte att jag ska bekymra mig, inte heller hjälpa honom för mycket  trots att han behöver hjälp. Jag vill inte heller visa honom att jag är bekymrad och knappt orkar med tillvaron av studier och hemmet. Det leder också till en ondcirkel, en som vi båda är medvetna om.

Igår jämförde jag situationen med en ensamstående mamma/förälder och Diana har så rätt. Som ensamstående tar man nog mer hjälp av omgivningen än vad vi gör nu, men som vi kanske borde. Är så tacksam för den stöttning jag/vi får av alla, även de vi inte känner så väl. Måste bara lära mig att ta emot den på ett bättre sätt. Våga fråga efter mer hjälp... Får väl försöka börja med det idag. Bättre sent än aldrig!

My mirror's truth - grubblaren